Utmanad men trött på snack
Jag blev väldans utmanad av en riktigt seg fackteologisk kommentar till Matteusevangeliet. Hur ofta tänker jag inte min tro i just de termerna, min tro. Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska min tro få konsekvenser i mitt liv? Men på vilket sätt är jag med och bygger upp en gemenskap som är sann, ärlig och som formar varandra så att våra liv går hand i hand med vår tro och tvärtom? Kommentaren belyste det radikala med en gemenskap utan titlar, förutom ett: syskon. Bröder och systrar är det enda man kallar varandra i kyrkan. Det är en gemenskap utan hierarki.
Utmanade.
Lysande.
Lockande.
Omöjligt?
