Predikan
en bild helt utan koppling till texten... Den helige Charbel som hänger i mitt arbetsrum.
Pastorn Rob Bell har sagt: “Att predika är inte att du måste säga någonting, utan att du har något du måste säga.” (fritt översatt).
I ärlighetens, förlåt, i Jesu namn, är det inte alltid så det känns när jag förbereder eller håller predikan. Men ibland så bränner det till i mitt inre och det känns verkligen som att detta är något jag måste få ge vidare! Nu på söndag känns som en sådan predikan. Temat i kyrkoåret är medmänniskan och jag var sjukt opepp. Så lätt att falla in i någon allmänmänsklig “var-snäll” predikan. Inte för att det inte behövs höras att vi ska vara snälla mot varandra, men det faller ofta så platt, saknar så lätt udd.
Då är det extra spännande när man stöter på såna här saker i ens kommentarer:
“Jesus kallar oss att leva trogna mot Israels lag och profeter. Jesus säger inte att nu när vi känner till den gyllene regeln, och regeln var känd innan Jesus – behöver vi inte längre känna till lagen och profeterna. Tvärtom måste vi förstå lagen och profeterna om vi ska kunna veta hur man ska agera mot andra. Kärlek är uppfyllelsen av lagen. Men detta är inte en sentimental kärlek, denna kärlek är snarare en radikal politik som utmanar världens förskingring av Guds goda gåva.” Stanley Hauerwas, Matthew, s. 89-90. (min översättning)
Den gyllene regeln i sitt större sammanhang, i en tradition, utlevd inte bara av isolerade individer som en allmän vishetsregel, utan av en gemenskap som följer den Gud som älskar och dör för sina fiender. Då blir det spännande, då blir det utmanande, då blir det fullt av nåd.
