St. Lucy

It is believed that this beloved saint lived in Syracuse, Sicily. She was born toward the end of the third century, the daughter of noble and rich parents. Her father died when she was still young.

Lucy was a lovely girl, and more than one young noble sought her hand. Her mother arranged for her to marry one whom she thought would make a good husband for Lucy. But the girl would not consent. Lucy had secretly promised Jesus that instead of getting married, she would belong to him alone. She thought of a way to explain her wishes to her mother. She knew her mother was suffering from hemorrhages, which are bouts of bleeding. She convinced her to go with her to the shrine of St. Agatha and pray for her recovery. When God heard their prayers and cured her mother, Lucy told her of her vow to be a bride of Christ. Her mother was convinced and, out of gratitude for her cure let Lucy follow her vocation.

But the young pagan to whom she had promised Lucy was furious. In his bitter anger, he accused Lucy of being a Christian. He threatened her with the frightening torture of being blinded. But Lucy was even willing to lose both her eyes rather than belong to anyone but Jesus. St. Lucy is often shown holding her lovely eyes in the palm of her hand. Jesus rewarded her for her heroic love. He worked a miracle and restored her eyes, more beautiful than ever.

A pagan judge tried to send the saint to a house of sinful women. He hoped that Lucy might be tempted to give up her faith in Christ. But when her enemies tried to carry her away, God made her body so heavy that they could not budge her. In the end, she was stabbed to death, becoming a martyr for Jesus in the year 304.

❦
St. Lucy’s beautiful eyes remind us of the wonderful faith that lit her soul. We can ask St. Lucy to help us grow in the kind of faith she had.

en bild helt utan koppling till texten... Den helige Charbel som hänger i mitt arbetsrum.

Pastorn Rob Bell har sagt: ”Att predika är inte att du måste säga någonting, utan att du har något du måste säga.” (fritt översatt).

I ärlighetens, förlåt, i Jesu namn, är det inte alltid så det känns när jag förbereder eller håller predikan. Men ibland så bränner det till i mitt inre och det känns verkligen som att detta är något jag måste få ge vidare! Nu på söndag känns som en sådan predikan. Temat i kyrkoåret är medmänniskan och jag var sjukt opepp. Så lätt att falla in i någon allmänmänsklig ”var-snäll” predikan. Inte för att det inte behövs höras att vi ska vara snälla mot varandra, men det faller ofta så platt, saknar så lätt udd.

Då är det extra spännande när man stöter på såna här saker i ens kommentarer:

”Jesus kallar oss att leva trogna mot Israels lag och profeter. Jesus säger inte att nu när vi känner till den gyllene regeln, och regeln var känd innan Jesus – behöver vi inte längre känna till lagen och profeterna. Tvärtom måste vi förstå lagen och profeterna om vi ska kunna veta hur man ska agera mot andra. Kärlek är uppfyllelsen av lagen. Men detta är inte en sentimental kärlek, denna kärlek är snarare en radikal politik som utmanar världens förskingring av Guds goda gåva.” Stanley Hauerwas, Matthew, s. 89-90. (min översättning)

Den gyllene regeln i sitt större sammanhang, i en tradition, utlevd inte bara av isolerade individer som en allmän vishetsregel, utan av en gemenskap som följer den Gud som älskar och dör för sina fiender. Då blir det spännande, då blir det utmanande, då blir det fullt av nåd.

Hela jorden är älskad av Gud. Alla människor är älskade av Gud. Det finns ingen plats där vi inte kan be och tillbe Gud, det finns ingen tid som är mer passande att tillbe Gud. Samtidigt så är det första i Bibeln som kallas heligt just ett stycke tid… Spännande.

Jag hörde om en grupp kristna i grannstaden som skulle flytta ihop och bo kollektivt. De hade klart med boende och nu skulle de ”bara” komma överens om hur de skulle leva. Det hela föll på att vissa villa ha ett andaktsrum och andra tyckte att det gick emot hela idé om ett helt liv som präglades av tron.

Står de två emot varandra?

Att sätta av en tid, en plats, att ta hjälp av ikonen, rökelsen, kyrkans tidebön hjälper mig att se att allt är heligt. Klart risken finns att det isolerar min tro men det återstår att se.

Något som slagit mig är hur svårt jag har för att våga vara tacksam utan att må dåligt över det. Håller på att öva mig i det. Får se hur det går.

Text: Ord 91-6

1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare. 2 Hon har ställt till med slakt, blandat vinet och dukat bordet. 3 Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från höjderna i staden: 4 ”Du som är okunnig — kom!” Till de oförståndiga säger hon: 5 ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat. 6 Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg.”Liturgisk färg : Blå

Beredelseord

I dagens kultur och samhälle färdas information snabbare än någonsin. Det finns många goda möjligheter att sprida god kunskap fort och till många på samma gång. Men vi kan inte sprida allt via internet. Om vi tänker på våra sinnen finns det sinnen som inte kan förklaras eller beskrivas, eller skickas per e-post eller fångas på bild, lukten och smaken, känseln. Tänk på personer du älskar, du vet inte bara hur de ser ut eller vad de tycker och tänker om saker, du vet hur de luktar och hur de smakar. I veckans GT-text står det att när Gud vill kalla de oförståndiga och okunniga att vända tillbaka till honom så skriver han inte en bok. Han ger dem inte en utskällning. Han bjuder till fest.

”Du som är okunnig — kom!” Till de oförståndiga säger hon: 5 ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat. 6 Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg.”

Uppmaningen eller utmaningen finns där, överge enfalden, följ förståndets väg men det sker med en inbjudan att dela gemenskap, en inbjudan till fest.

I veckans evangelietext står Jesus upp i synagogan i Kafernaum och säger ”Jag är livets bröd. Om ni inte äter människsonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.”

När Jesus skall lämna sina lärjungar på skärtordagen så ger han dem inte en bok, han ger dem en måltid.

Vad är det med Gud och måltider?

Lukten, smaken, känseln är saker som måste upplevas på plats, i verkligheten, tillsammans med andra människor.
Peter Halldorf skriver: ”Ibland kan vi syssla med religionen som om det vore en tankelek. Tron blir djupsinniga tänkespråk. Men en princip kan aldrig skänka mättnad. Idéer kan kittla tanken, men de kan inte stilla vår törst. Kristen tro handlar om något så påtagligt som bröd. Att läsa om bröd är inte detsamma som att äta brödet. Bara den som ätit bröd vet vad det smakar.

Tron är handling. Den består i att äta. Inte att få livet och dess gåtor att gå ihop. Inte att samla på mirakler som bevisar Gud.

Därför är den kristna församlingens mest centrala akt en måltid, nattvarden.

Det grovkorniga språket, som stötte bort många av dem som lyssnade till Jesus, har en djupare innebörd: man blir ett med det man äter. Kristen tro är att bli delaktig av Jesus. Så som det vi äter och dricker förenas med våra kroppar, så förenas vi med Kristus genom tron. Och i nattvarden får detta ett mycket konkret uttryck: han ger sig själv åt oss i brödet.” Halldorf, Som brann där en eld, 2010, s. 100-101.

Söker jag en idé som kittlar tanken? Idéer som jag kan hålla på avstånd? Eller söker jag mirakler som bevisar att Gud finns?

Är jag beredd på att hitta den Jesus som säger sig vara livets bröd? Som bjuder in till fest? Är jag beredd på en tro som är handling, som handlar om blod och kropp, och mat och dryck. Som handlar om att dela livet, som ofta är så trasigt, med verkliga människor på verkliga platser och med en verklig, uppstånden Kristus?
För det är bara där, när vi äter han kött och dricker hans blod, när vi tar del av Kristus, när vi smakar, när vi upplever Kristus som vi kan börja bli mättade på djupet.

Gud bjuder ikväll in till fest och gemenskap med honom. Är vi beredda på det?
Att be med i en syndabekännelse är att förbereda sig för festen. Det är att höra ropet och vända sig om i rätt riktning igen. Det är att tacka ja till gemenskap med Kristus.
Vi ber och bekänner.